Vi har en fallenhet för kaféer. En obotlig sådan dessutom. Och till all lycka kryllar det av dem i Uppsala. Den här staden måste vara kaféernas Mecca. Igår satt vi på Ofvandahls. Ett av Sveriges äldsta kaféer. Stämningsfullt som det brukar vara på kaféer satt vi försjunkna i böcker. P läser för tillfället Haruki Murakamis 1Q84 och L läser Jane Austens Emma.
Efter lässtunden gick vi på Kalmar nations poesikväll. Lite "vi sätter oss i ringen" känsla i början men de frimodigaste deltagarna läste upp dikter. Några hade skrivit egna, några hade med sig en dikt de berörs av.
En kväll fylld av poesi fyller också en hjärna med tankar. Dikterna som lästes upp diskuterades. Innebörden analyserades och tolkades. Fascinerande att en och samma text kan få så många olika betydelser beroende på åhöraren. Tolkningen måste ju formas av något. Känslor? Erfarenheter?
Hur som helst så inspireras man, inte bara att själv sätta sig ner med pennan i handen, utan också sporras till att tänka tankar och filosofera om sådant man inte hör till vardagligt tänk. Tänkte då dela med mig av en dikt som är skriven av Solveig von Schoultz (1907-1996). Läste den första gången i Philip Teirs novellsamling "Akta dig för att färdas allt för fort". Just den strofen finn också med i "Dalen" som von Schoultz dikt heter. Vad väcker det här för tankar hos dig?
Ingen tog dig i handen och sa:
passa på.
Detta är nu.
Dalen du ser med slingrande vatten
med gömmande skogar och mild luft
med ängar och gröna källor
denna dal bär namnet Kärlek.
Ingen sa:
Ingen sa:
gå långsamt.
Akta dig för att färdas alltför fort
att tro på en annan dal
en större som du hört om
det finns ingen annan
inte för dig
dröj kvar
prägla vart löv i minnet
Ingen sa:
detta är nu.
Detta är mycket.
Detta är tillräckligt.
Alldeles ensam sprang jag genom dalen
först när jag såg mig om förstod jag:
den såg ut så.
Det var den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar